Hva dro i gang denne teksten?

AMBULARE är en text som obönhörligt har trängt sig på mig när jag egentligen skulle skriva annat. Den lämnade mig inte ifred, väckte mig på nätterna, störde mig på bussen, pickade oavbrutet på uppmärksamhet med en sådan kraft och ömhet att det bara var att sätta sig ner och skriva. Texten söker efter pappan i fåtöljen mitt emot för historien är inte sluten förrän han nås av orden. Det gör AMBULARE orolig, öm och akut.

Hvilke tradisjoner, konvensjoner eller inspirasjoner påvirkes du av eller går du i forhandling med i arbeidet ditt?

När jag var femton år hörde jag på radion någon som sa "det är inte personer, tider eller platser som är det relevanta utan det tillstånd som det här samhället försätter sina medborgare i. Leta där så finner ni svaren, men det skulle ni aldrig våga". Det där citatet följer mig fortfarande, det gör att jag ser vad som är relevant att berätta. Jag återkommer till det innan varje projekt. Men nu skulle jag säga att jag gjort tillägget att jag tror att kontakten personer emellan är det enda relevanta för det här samhällets tillstånd. Utifrån det skriver jag.

Hvilke håp og drømmer har du for feltet teksten sendes ut i?

Jag hoppas på att texten tar andan ur alla dem som förminskar eller föraktar det vi slarvigt kallar för politisk scenkonst. Jag hoppas att teatern återfår förtroendet för att vi kan skapa vår generations berättelser och med självklarhet kan stå för de berättelserna. Jag hoppas att publiken känner vad som står på spel när stora politiska prioriteringar görs på bekostnad av människoliv men också hur mycket våra handlingar betyder för någon annan. Och såklart, så hoppas jag att den här texten når pappan som satt i fåtöljen mitt emot. För han finns.