Hva dro i gang denne teksten?

En text blir till i många skeenden. Pjäsen SHIATSUs tillkomst kan härledas till flera tillfällen, men särskilt avgörande blev den traumatiska händelse som jag behövde ta avstamp i. Jag kunde inte gå vidare utan behövde bearbeta och bemöta det inträffade. Text är levande materia och den bidar sin tid. Vi som skrivande personer kan tro att vi styr, men texten styr oss. Det här var ett sådant tillfälle då jag behövde underkasta mig situationen och göra en u-sväng för att ta en ny riktning. Jag visste från tidigare erfarenhet att text skriven i affekt är svår; utan distans går det sällan att skriva något av substans. När jag helt bytte idé var materian i ständig förvandling. Det var först när jag insåg att det inte var en berättelse utan ett vittnesmål från förövaren själv som det föll på plats.

Hvilke tradisjoner, konvensjoner eller inspirasjoner påvirkes du av eller går du i forhandling med i arbeidet ditt?

Den position jag intar som skrivande person är mottagarens. Det jag ska göra finns inte och sakta, bit för bit, öppnar jag mig för det som ska skrivas. Vägen till slutmålet är full av överraskningar, och varje skrivprojekt kommer med sina egna ambitioner. I SHIATSU drevs jag av hämnd och uppgörelse som drivkraft. Jag var rädd för att skriva ännu ett våldtäktshistoria och ville undvika att trampa i detta minfält, där övergreppsberättelser ofta tenderar att göra kvinnan till ett offer eller visa på det obarmhärtiga lidandet som följer. Jag visste att det fanns en fara att det skulle bli ett sådant offer-förövare-narrativ. Som funktion var skrivandet ett vapen och en motståndshandling. Hela kampen för mig var att synliggöra våldet i språket genom att visa språket snarare än att skriva språket. Karaktären Dara förmedlar det som sagts, utan värdering, för att åskådarna själva ska bedöma och döma. Mitt syfte som dramatiker var att vara sann och ärlig. Jag bearbetar, bemöter, behandlar och manipulerar verkligheten. Det är ofrånkomligt i skrivandet eftersom vi organiserar i tid och rum. Min inspirationskälla är frihet. Jag är bara intresserad av frihet. Allt jag skriver handlar om att bli fri. Tidigare var jag intresserad av våldet, att skapa känslor i publiken, men nu är jag intresserad av sanningen. Jag vet inte om jag går i någon tradition eller är i förhandling, men jag ser mina texter som en praktik i ständig rörelse. Det vi gör är övningar. Jag måste se det så eftersom skrivandet är utmanande. Kampen går åt alla håll och kanter: i språket, i berättelserna, i min praktik, i mig själv och mot teatern som rum och plats. Inget tas för givet. Jag lappar och lagar livet. Jag samlar och sätter samman minnen, repliker och förluster för att laga det som gått sönder för länge sedan.

Hvilke håp og drømmer har du for feltet teksten sendes ut i?

Jag drömmer om att fler ska hitta till texten och genom den finna en djupare förståelse för sig själva och världen omkring dem. Jag hoppas att texten kan bidra till en rikare upplevelse av livet, eftersom att skriva är att se med nya ögon. Genom texten vill jag öppna upp för reflektion och insikt, så att vi alla kan bli mer medvetna och engagerade i våra egna och andras historier. Som dramatiker är jag tacksam för att ha hittat Amfi. Det har varit en plats som tagit mig på allvar, stöttat och visat mig på hur ett sunt konstnärligt samarbete kan se ut. Jag drömmer om feltet som en plats för konstnärliga processer.