TRE SPØRSMÅL TIL ATHENA FARROKHZAD OG FELICIA MULINARI

Hva dro i gang denne teksten? 

Texten skrevs ursprungligen inom ramen för att projekt som syftar till att hedra rasismens offer i Malmö. I vårt litterära arbete återkommer vi ofta till våld, motstånd, sörjbarhet och minne i relation till exil och rasism. När vi fick i uppdraget av scenkonstnätverket Amfi att i dramatisk form undersöka hur ett minnesmonument över rasismens offer skulle kunna se ut, började vi fundera över den dubbelhet som råder kring minne. Å ena sidan viljan att anklaga den koloniala glömskan, som raderar rasismen ur i historien eller kriminaliserar dess offer. Å andra sidan behovet av att synliggöra den minnesaktivism som faktiskt finns, de kämpande kollektiv som håller historien levande. Vårt svar blev att skriva ett lyriskt drama om minnesarbetets politiska potential och problem. 

Hva er forskjellen på denne teksten på papiret og i scenerommet? 

Texten är tänkt att framföras som ett körverk. Scenhändelsen möjliggör ett utforskande av den flerstämmighet som finns inneboende i dramat. Den gemensamma närvaron i ett rum är också viktig i relation till textens tema kring rasistiskt våld. Det är en inbjudan till andra att delta i sorgen och raseriet, att delge oss och varandra sina egna minnen, sin egen glömska. 

Hvilke tradisjoner, konvensjoner eller inspirasjoner påvirkes eller går dere i forhandling med i arbeidet deres? 

Vi är poeter och dramatiker som inspireras av postkoloniala, queera, feministiska och marxistiska tanketraditioner. I skärningspunkten mellan teori och erfarenhet undersöker vi hur kroppar är bärare av historia och framtid. Vi arbetar i en tradition som skriver fram de politiska strukturernas konsekvenser i de vardagliga. Ett viktig fokus för oss är att inte rygga tillbaka för våldet, men inte heller för den ömhet och solidaritet mellan människor som trots allt finns.